Tillsammans med Lucy Kagendo Mbae, Alison Lam, Snighda Tiwari, Eric Ngueguim, Eurico Toledo, från Global Greens besökte jag COP30s första vecka i Belem Brasil. Som vanligt är det en enorm mängd människor, många och samtidiga bra paneler att lyssna på, förhandlingar att följa, möjligheter att nätverka, lära sig och lära ut.
Att komma som aktiv ledamot i en stats delegation och att komma som representant för en organisation är dock två helt skilda saker. I det första fallet har vi från Europa i bästa fall möjlighet att påverka via vår delegation om vi inte råkar höra till EU:S ordförandeland då möjligheterna förstås är större. Som representant för Global Greens får man hitta andra vägar att nå fram via våra direkta kanaler till våra egna länders, eller andras, delegationer.
Bland det mest positiva för mig var det stora fokus som las på kopplingen till mänsklig hälsa vid COP30. Samt på urfolkens rättigheter.
Att hitta någonstans att bo var det största problemet. Eftersom vi var tidigt ute hittade jag och Lucy en lägenhet. Förskräcklig var den. Lucy’s lampa funkade inte, kök och badrum under all kritik. Vi insåg dock snabbt att vi var de lyckligt lottade. Många hade det ännu sämre. Vissa kom och deras lägenhet/rum fanns inte, trots att de betalat överpriser. Vissa bodde i osäkra områden och vågade inte ströva omkring på kvällarna. Medan vi kände oss helt trygga i vårt ”slumkvarter”. Vi var definitivt ”the lucky ones”.
Självklart passade jag på att träffa också G100-medlemmar på plats i Belem, samt några som var intresserade av att delta. Vi var rätt många men inte alla samtidigt.