Jag känner mig oerhört privilegierad som vuxit upp i Sverige, ett land utan krig, där alla har råd att studera, där jämställdhet är norm och där vi tidigare respekterade varandras olikheter, oavsett var vi kom ifrån.
Jag känner mig lika privilegierad när jag nu på halvtid bor i Spanien, ett land vars regering tar jämställdhet och klimatproblem på allvar, som ser människor som resurser i stället för belastningar och som vågar stå upp mot president Trump.
Efter över 30 år i politiken har jag dock inte mycket till övers för hur politiken förs i dag. Den respektfulla dialog som tidigare fördes har sakta men säkert förvandlats till alltmer sandlåde- och plakatpolitik. I Spanien undviker jag att lyssna på debatter eftersom det enbart handlar om att svartmåla varandra istället för att berätta om de egna politiska förslagen. I Sverige är vi på god väg att hamna i samma situation.
Men det sker inte bara i Spanien och Sverige tyvärr. Häromdagen då omkring 70.000 personer plötsligt tog sig över gränsen till den spanska exklaven Ceuta sällade sig 22 EU-länder snabbt till kritiken av Spanien, dess migrationspolitik och påstått bristande gränskontroll istället för att först göra bakgrundskontroll, ta reda på fakta, erbjuda hjälp. Allt för att ta politiska poäng på hemmaplan.
Vilka gynnas? Inte väljarna. Vi förtjänar mer, vi förtjänar saklighet och sanning – inte populism.
I dag känner jag inte igen mig i Sverige. Tvärtom skäms jag alltmer när jag ser hur staten beter sig mot människor som kommit till Sverige, som rotat sig, jobbar och betalar skatt, utbildar sig och bygger sina liv här men ändå utvisas till sina hemländer. Ibland även till länder i krig eller konflikt.
Men jag är inte ensam. Vi är många som skäms. Jag säger inte att Miljöpartiet vill att Sverige ska ta emot världens alla flyktingar (eller de få som fortfarande befinner sig i Ceuta). Det har vi aldrig sagt. Ändå sprids en sådan ”sanning” av våra politiska motståndare. Men det finns internationella regler vi är skyldiga att följa och gränser för hur vi kan bete oss mot våra medmänniskor. Det finns också en anständighetens gräns som Tidöpartierna har överträtt med råge. Som när den svenska stelbentheten leder till orimliga konsekvenser för barn och när ungdomar och t.o.m. bebisar utvisas trots att deras föräldrar har uppehållstillstånd. Eller när vi slänger ut ungdomar när de fyller 18 innan de hinner avsluta sina gymnasiestudier. De finns i varenda kommun, är någons klasskompisar och pratar ofta inte ens språket i föräldrarnas hemland.
Jag skäms inte över Spanien däremot, som trots övriga EU-länders kritik valt att göra en omfattande regularisering av människor som befinner sig i landet utan papper. Istället för att slänga ut dem inser de att det lönar sig att ge människor möjlighet att jobba vitt och betala skatt och bidra till det allmännas bästa. Ett ekonomiskt lyft för båda parter.
Jag undrar när Tidö kommer att komma till insikt om att vi faktiskt behöver bl.a. våra undersköterskor? Om lönen är problemet får de väl höja även de inföddas löner. Jag tror dock inte att det är det de har tänkt sig.