Att ta ansvar och lyssna

Världen är mitt inne i den värsta krisen på väldigt många år. En kris som drabbar alla, fattig och rik, mest äldre men även unga och barn. Det handlar om hälsa, jobb, ekonomi men också om dålig beredskap och ett famlande i mörker efter rätt lösning.

Läs artikel i Gefle Dagblad här.

Eller läs här: Är i karantän i Spanien sen över två veckor. Det är utegångsförbud för allt annat än att köpa mat, tobak, drivmedel och läkemedel. Det blir dryga böter för den som bryter mot förbudet. Bara en i varje bil eller en fram och en bak om de ingår i samma hushåll. Bara en får gå in i affären. Skolor och universitet är stängda, examenstillfällen uppskjutna, gränserna är stängda. Alla som kan jobba hemma ska göra det och från måndag 30 mars får bara de som har samhällsnödvändiga jobb gå till jobbet. Lite oklart än vilka de är eftersom ingen har definierat dem innan!
Coronahysterin är total här i landet med i skrivande stund 85,195 bekräftat smittade, 7,340 döda bekräftat smittade, 812 bara de senaste 24 timmarna, 16,780 bekräftat tillfrisknade. Det saknas testutrustning, respiratorer, skyddskläder etc. Många har aldrig testats eftersom de inte varit på sjukhuset eller smittats och dött på äldreboenden. Mörkertalet över antal smittade, döda och tillfrisknade är alltså stort och alla länder räknar på olika sätt vilket inte underlättar.
Men trots karantänen har vi sett bilder på proppfulla tunnelbanor med folk som ska till jobbet (hade kanske varit bättre att ta bilen i det här läget) och inledningsvis även ”proppfulla” skränande turister ute på barer.
Allra värst drabbad är huvudstadsregionen och många Madridbor försökte av mycket naturliga skäl fly smitthärden och ge sig av till kusten men tog då smittan med sig så den spreds lättare även på andra håll. Det blev mycket kritiserat i övriga regioner. Diskussionen är som ni vet lika aktuell i Sverige där kommuner ber stockholmarna att stanna hemma.
Efter två veckor i karantän kan vi ändå börja skönja ljuset i tunneln. Den procentuella ökningen av antal smittade ser ut att avta. Med två nya veckors karantän hinner kanske sjukvården ikapp, färre smittas och därmed fler liv räddas. Ju fortare vi får bukt med ökningstakten desto fortare kan vi också nå en situation där människor kan försörja sig igen. Om inte riskerar vi helt andra problem framöver.
Sverige har valt en annan väg som jag hoppas och vill tro håller hela vägen. Men ska vi slippa de drastiska åtgärder som andra länder valt bygger det på att vi tar ansvar på individnivå och att vi lyssnar på rekommendationer som ges.
Jag bor på landet och har gott om plats att röra mig på men läget är tufft för de som bor i lägenheter och som inte kan ta ut barnen på flera veckor. Så småningom vänder det men ansvaret för hur fort det går ligger till stor del på oss själva