Världen är sig inte lik. EU är sig inte likt och Sverige är sig inte likt. När jag började engagera mig politiskt gick väldigt mycket i rätt riktning. Miljöintresset ökade. Förståelsen för klimatproblemen ökade. Solidariteten med människor som flytt för sina liv var stor. Vi välkomnade dem och deras familjer när de kom.

Under många år i kommun-, landstings- och riksdagspolitiken har vi lyckats driva igenom avsevärda miljösatsningar, satsat på integration och minskad segregation. Miljöpartiet har gjort skillnad i svensk politik och Sverige är i dag ett av de länder som prisas för sitt målmedvetna miljö- och klimatarbete och för sin generositet mot människor i nöd. Det ska vi vara stolta över.

I dag ser jag i huvudsak att det är i ett alltmer demokratiserat Afrika och Stillahavsområdet miljömedvetenheten är på tydlig framgång. De ser dagligen spåren av klimatpåverkan trots att de inte är upphovet till den. Klimat, men också vad EU kan göra/eller inte gör för att bidra till förbättring är ständiga samtalsämnen. EU:s krav på länderna att ta emot de migranter medlemsländerna vill skicka tillbaka uppvägs inte tillnärmelsevis av de åtgärder vi borde hjälpa till att finansiera som hjälp att anpassa till ett förändrat klimat, stöd att främja fred, försörjningsmöjligheter, utbildning och hälsovård. Om alla länder tog solidariskt ansvar för dem som kommer skulle migrationen till EU snabbt kunna förvandlas till ett positivt tillskott, inte minst med tanke på Europas åldrande befolkning, istället för som många nu anser att den är en börda. Grön migrationspolitik utgår från solidaritet, medmänsklighet och att utgå från grundorsakerna till att människor tvingas lämna sina hem istället för från EU:s fokus på återvändande.

Samtidigt ser vii EU en utveckling där våraregeringar och parlament alltmer domineras av auktoritära krafter. Precis som i USA, Ryssland, Turkiet, Brasilien, m.fl. utanför EU:s gränser. Medlemskapet i EU bygger på att medlemsländerna har en gemensam värdegrund, dvs att grundläggande fri- och rättigheter samt domstolarnas oberoende garanteras. Men när ett land väl blivit medlem finns det inga tillämpbara verktyg för kommissionen/rådet/parlamentet att ta till när ett land bryter mot det gemensamma regelverket. I dag har vi medlemsländer som lagstiftar mot domstolarnas oberoende, eller rakt av använder domstolarna i politiskt syfte. Vi har medlemsländer som lagstiftar mot yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, som inskränker möjligheten för civilsamhället att organisera sig, som stänger universitet, som diskriminerar minoriteter, som fängslar politiska motståndare etc. etc. Fascismen tillåts komma in i finrummen igen.

Efter valet 2019 kommer parlamentet med all sannolikhet bestå av en allt större andel extremhöger och oron är stor bland nuvarande ledamöter från de flesta partigrupper. I parlamentet har jag fått ansvar för ett lagförslag som handlar om att inrätta ett nytt budgetprogram för att stötta civilsamhällets arbete för rättigheter och värden i Europa, dvs mänskliga rättigheter av alla slag, som t.ex. press- och mediafrihet, minoriteters rättigheter, visselblåsare, etc. I dagsläget har jag fått hela parlamentet med mig på en tredubbling av budgeten i förhållande till vad kommissionen föreslagit. I december röstar vi i utskottet för dels programmet men också för att kunna låta kommissionen dra tillbaka och själva administrera EU-medel för stater som inte sköter sig. I januari börjar jag förhandla med rådet, som inte alls vill detsamma som parlamentet så det kommer att bli tufft.

Det är också bland de auktoritära krafterna vi hittar klimatförnekarna, abortmotståndarna, de främlingsfientliga och de som anser att kvinnans plats är i köket. Det finns alltså många skäl att bekämpa dem så även om vi mot förmodan skulle hinna bli klara med våra förhandlingar innan valet så kommer arbetet för att värna oss mot högerextremismens/fascismens påverkan på politiken inte att vara avslutat och jag vill vara med och slutföra det vi påbörjat.

Jag tänker också att jag har mycket att tillföra efter lång erfarenhet av arbete med migration, mänskliga rättigheter, utrikespolitik och inte minst vapenexportkontroll. Det är frågor där det behövs personer med djupare kunskap och där jag lyckats skapa ett förtroende för mig som person över parti- och landsgränser. Det är då man bäst kan påverka men det tar några år att nå dit. Det känns därför fel att inte fortsätta nu när det fungerar som bäst.